Min Syster

Sista veckorna har livet rullat på. För Monica har det varit mycket med att vänja sig vid att bo hemma, åka till avd 170, leta lägenhet och ja helt enkelt komma till rätta med sig själv.
Monica har hittat en ny lägenhet som hon ska flytta in i till sommaren. Den var nästan helt ny, fräsch och central. Ganska högt upp, men det är nog mer en vanesak.
Träningen fortsätter ganska intensivt. Monica går hela tiden hemma, längre sträckor som på Gränby, IKEA eller så behöver hon än så länge rullstolen. Styrkan i armen kommer mer och mer, hon kan lyfta och göra fler rörelser än för en tid sedan.
Talet är den största utmaningen och kräver mycket tålamod och träning.
Pappa har varit hos Monica för att hjälpa henne med en del praktiskt, bland annat oändligt många telefonsamtal för att få rätt hjälp. Han passade på att börja sortera i Monicas förråd och garderober för att ha så mycket som möjligt gjort till flytten.
En sak som är så roligt är att Monica målar igen. En tavla som hon gjort är så fin och har sköna glada färger. Den ger mig hopp om framtiden.

Magdalena Graaf: Jag känner en enorm glädje över att leva
Ett år efter hjärnblödningen som nästan kostade henne livet har hon tagit kontroll över tillvaron – och startat en succéblogg.
– Jag känner en enorm glädje över att leva nu, säger hon.
Live your life to the point of tears” står det ingraverat i den tjocka silverringen som Magdalena Graaf bär på ringfingret. Det är hennes nya måtto. Att leva i nuet. Efter allt som hände henne förra året med skilsmässa, hjärnblödning, konvalescens och tv-programmet ”Blåsningen” som gick över styr, kan man bara ana hur tankarna farit runt i huvudet på henne.
– Jag firar inte min gamla födelsedag längre, jag har fått en ny, säger hon och ler snett.
Publicerat i Aftonbladet/Wendela 2010-03-12

Nu börjar man ana att våren kanske är på väg. Mycket försiktigt förstås och det kommer säkert flera bakslag, men ändå! Igår var det ordentligt ljust till 18-tiden! Det gör gott för själen efter en, på alla sätt, lång, kall och mörk vinter.
Monica har som sagt skrivits ut och bor hemma. Dagarna går och hon kommer mer och mer in i sin nya vardag. Det är en ny situation som hon, hennes barn och vi andra ska komma in i. Det tar tid och det måste få ta tid.
Jag kommer att skriva mindre och mindre i bloggen. Kanske bara uppdaterar den någon gång i månaden för att helt avsluta den om ett tag. Jag är mycket tacksam för allt stöd som många av er visat genom kommentarer, mail och telefonsamtal. Det har varit svårt och ogripbart, men nu har jag kommit till den punkten att jag måste blicka framåt. Det är den enda vägen att gå. Sköt om er och glöm inte att njuta av livet.

Det är insnöat värre just nu. Har förstått att det är så över hela Sverige.
För Monica har första dagarna hemma varit upp och ner. Det är helt klart en annorlunda situation att vara hemma på heltid. På avdelningen har de informerat om att övergången kan vara besvärlig och att det hela tiden dyker upp saker som inte fungerar eller är svårt. Vardagsrutiner ska komma igång och efter en sådan lång sjukhusvistelse är det som att börja ett nytt liv.
Nu längtar vi efter våren så att det ska bli lättare att vara ute.