Min Syster

Idag har jag varit hos Monica för hon skulle få besök av en tjej som har hand om ledsagarna i kommunen. Monica hade gjort sig jättefin och såg glad ut. Kontaktpersonen från kommunen är trevlig och hjälpsam. Vi pratade om vad Monica kan tänkas vilja göra. Kom fram till att det bland annat är konstutställningar, klädinköp, konserter, bio, köpa in saker till hemmet, bibliotek, gå till frissan med mera. Monica kommer troligtvis få cirka 20 timmar i månaden och då kan hon fördela det ganska mycket som hon vill. Det kändes ganska positivt och beslutet ska inte dröja så länge, troligtvis nästa vecka eller veckan därpå. Monica har möjlighet att välja vem hon vill och får vara med vid intervjuerna. Efter mötet satt vi och pratade en stund. Innan jag åkte visade Monica mig ännu fler alster hon gjort. En snygg halsduk med vackert mönster, en tavla, en skål och en ljushållare. Otroligt vad hon kan göra trots att höger hand är mindre brukbar. Hon kan hålla emot med den men inte forma eller skriva med den. I helgen ska hon vara kvar på avdelningen och åka hem till sin lägenhet nästa vecka på en vardag istället. Trevlig helg.

Sista tiden har varit tuff för Monica. Det är mer beslut som ska tas och mer eget ansvar än förut. Jag tror att det är enormt svårt för Monica (och skulle vara för vem som helst) att acceptera och finna sig i sin situation. Känslorna har varit rejält i gungning, speciellt efter att hon varit hemma i sin lägenhet ensam. Hemtjänsten har varit där och hjälpt henne. Hennes döttrar, jag och väninna har också varit där, men det har ändå varit jobbigt och svårt för henne. Rent fysiskt funkar det med enkla saker. Det är den psykiska biten som är en utmaning. Just nu känns det som att det är en lång väg kvar till att hon ska kunna bo hemma själv. Samtidigt förstår jag att det är oundvikligt.

Jag har bytt utseende på bloggen flera gånger. Jag har velat känna mig fram vilken som känts bäst. Janne tyckte att de olika utseendena speglats Monica utveckling. Och det stämmer faktiskt. I början var det tungt och sorgligt, direkt efter blev det lite mer hoppfullt och nu är det mer fokus på framtiden. Jag kommer fortsätta blogga om Monica ett tag till. Jag hoppas att hon kommer vilja och orka blogga själv när hon kommer hem, fast det är ju inget jag kan bestämma. Ha en trevlig helg.

Var med Monica på lägenhetsvisning igår. En fin fyra i ett ganska nytt område. Hon tyckte den var fin, men inte rätt för henne. Vi åkte runt och kollade andra områden och det var ett hon fastnade för. Hoppas att hon kan få en lägenhet där för det är nära till centrum, fräscha nya ytor och öppen smart planlösning. Ibland måste man tro på under…

Jag var in till Monica en sväng i em. Det är så roligt att komma till henne när hon inte förväntar sig det för hon blir så glad. Hon hade precis ätit och kom med sin obligatoriska kopp kaffe… Personalen skojar med henne om att hon är beroende, en riktig kaffetant. Monica visade mig alla skrivövningar hon gjort och gör. En hel del korsord som ökar i svårighetsgrad varefter. Vi träffade på hennes terapeut som stod och skrev ut nya övningar till morgondagen. Monica ville ha dom på direkten istället så hon hade något att göra ikväll. Härlig inställning tycker jag! Monica visade andra roliga saker som de gör på terapin, hon verkar gå in för att göra bra ifrån sig. Hennes konstnärsådra får verkligen näring.

Det är många saker på gång för Monica. I lördags var hon hon på hembesök själv för första gången. Monica åkte färdtjänst från avdelningen hem till sig. Där väntade Jessica och en person från hemtjänst. Det hade gått över förväntan och det känns skönt att första gången är avklarad.

Igår var Janne och hjälpte Monica med hennes nya fina kamera som funkar bra även för vänsterhänta. Jag är helt övertygad om att hennes konstnärliga talang kommer att vakna mer och mer. Hon har gjort flera fina saker i lera, olika sorters smycken, scarves och teckningar. Det är inte alls lätt att bara använda vänster hand från att ha haft två fungerade händer. Det krävs mycket tålamod och energi för att lyckas.

Monica vill flytta från sin gamla lägenhet. Hon vill gärna ha något nyare och mer funktionellt, gärna mer centralt också. Som tur är har hon stått mer än 10 år i kö så hennes chanser att få något bra är goda. Det är sådan brist på lägenheter i Uppsala,speciellt hyresrätter. Det är djungelns lagar som gäller och senast i helgen hade UNT en artikel om bostadsbubblan i Uppsala. Det gäller att vara på hugget och stå på för att få det man vill ha.

Idag är det fyra månader sedan Monica fick hjärnblödning. Det känns som en evighet sedan. Tiden har varit kantad av så mycket smärta och sorg, men också glädje och framsteg. Monica har kommit långt på den här tiden och jag hoppas att hon kommer orka kämpa lika starkt dagar, månader och år som ligger framför.

Dagens möte fick en positiv eftersmak. Med tanke på förra mötet som kändes tung och jobbigt efteråt så var det här mycket annorlunda. Det var jag, pappa och Krister som var med som anhöriga. Från avd. 170 var det läkaren, kuratorn, talpedagogen och arbetsterapeuten. Från kommunen var det tre personer, sjuksköterska, arbetsterapeut och handläggare.
Hela mötet gick ut på vad Monica kan idag och vilka förbättringar man faktiskt kan hoppas på inför den närmaste framtiden. Redan på lördag ska hon åka hem på några timmars ”permission” själv. Det är under detaljerad planering, så inget ska bli fel och kännas otryggt. Hon ska få ett trygghetslarm och hemtjänst. När hon kommer hem för gott kommer hon också få en så kallad ledsagare som hjälper henne med det sociala, till exempel gå till biblioteket, shoppa, konstkurs eller något annat som man kommer överens om. På det hela taget kändes det bra och Monica var med i diskussionen hela tiden. Hon tycker det känns läskigt, men samtidigt vill hon bli mer självständig och klara sig själv hemma så mycket som möjligt.
Igår såg jag en teckning som Monica har ritat med vänster hand. Den var bra, riktigt bra. När jag såg den blev jag så uppmuntrad inför Monicas framtid. Det finns hopp, trots allt.

Inatt kom pappa med bussen från Småland. Jag vet inte hur många resor han har gjort sedan september. En sak är säkert, den vägen kan han…
Han åkte upp till Monica i förmiddags och de kommer att åka till hennes lägenhet under em. Imorgon är mötet med personal på avd 170 och kontaktperson från kommunen angående vilken hjälp Monica kan få i hemmet. Vad jag och andra hört är det inte självklart att man får det som man själv tycker man behöver utan det krävs att man står på sig av bara den. Dels måste man ju sätta sig in i vad lagen säger och dels kunna prata för det. Vem som är ens kontakt spelar också in, vi får hoppas att det är en person med hjärtat på rätta stället!
Imorgon kommer det mesta igång igen. Nytt år, ny termin. Det känns skönt att vi är på rätt sida av året. Hoppas att Monica orkar kämpa. Jag tror att hon mer än någonsin behöver stöd, kärlek, tankar och böner. God fortsättning på det nya året.

Det har hunnit bli nytt år-2010. Känns skönt ändå. Lite som att börja om eller i alla fall starta om och tro på förändringar. Jag hoppas att året ska vara ett positivt år med mycket inspiration och framgång för Monica och oss alla.
Jag och Desiré var hos mamma och pappa i Småland. Det var hur mysigt som helst. Kände att vi behövde en brejk, det har gått så i ett hela året.
Monica hade besök på nyårsafton. Dom hade haft det lugnt och skönt.
Mer och mer förstår man på Monica att det börjar bli tröttsamt att vara på avdelningen. Hon längtar efter att börja med sitt liv och kunna bestämma mer själv. Det är som det bör i hennes utveckling och tillfrisknad.
Jag önskar er alla en god fortsättning på det nya året.