Min Syster

När Janne och jag kom till Monica ikväll var hon så pigg och med. Hon försökte forma ord och visade med hela sig vad hon ville. När det var kaffedags ville hon hålla koppen själv. Hon hittade knappen till lampan och höll på att tända och släcka. Vi satt och pratade och sin vana trogen passade Monica på att flirta lite grann med Janne… =) Det kändes svårt att gå ifrån henne för det verkade som att hon ville att vi skulle vara kvar. När vi kom ut från avdelningen kände jag sådan tacksamhet att det var så bra och att hon trots allt gjort sådana framsteg. Om ni åker förbi Akademiska, ingång 85 och ser en lampa tända och släckas är det helt klart min kära syster som roar sig.

Fick nyss ett telefonsamtal från en lugn norrländsk kurator på rehabavdelning 170. Han ställde några frågor om Monicas situation. Utifrån det jag berättade sade han att det lät mycket positivt. Jag hoppas verkligen att hon får komma till den avdelningen, har hört så mycket bra om den. Monica har en remiss dit, men det är inget beslut taget än. Hoppas, hoppas!

Som nära anhörig ställer man sig frågan om och om igen. Varför just Monica? Det känns så grymt orättvist att hon drabbats mitt i livet. Hennes två vackra tonårsdöttrar som behöver sin mamma mer än någonsin ställer också den frågan. Naturligtvis finns det inga tillräckliga svar på frågorna vi ställer oss. Sorgen att se sin syster drabbats av en hjärnblödning är stor och obarmhärtig. För våra föräldrar är smärtan ogripbar och tränger in i minsta vrå i kropp och själ. Det enda som betyder något är att vår syster, dotter, mamma, moster, släkting, vän, älskarinna, arbetskamrat och bekant blir frisk igen. Vi vet att vägen är lång, men vi kommer att gå med henne. Varje litet steg hon tar.