Min Syster

Sista veckorna har livet rullat på. För Monica har det varit mycket med att vänja sig vid att bo hemma, åka till avd 170, leta lägenhet och ja helt enkelt komma till rätta med sig själv.
Monica har hittat en ny lägenhet som hon ska flytta in i till sommaren. Den var nästan helt ny, fräsch och central. Ganska högt upp, men det är nog mer en vanesak.
Träningen fortsätter ganska intensivt. Monica går hela tiden hemma, längre sträckor som på Gränby, IKEA eller så behöver hon än så länge rullstolen. Styrkan i armen kommer mer och mer, hon kan lyfta och göra fler rörelser än för en tid sedan.
Talet är den största utmaningen och kräver mycket tålamod och träning.
Pappa har varit hos Monica för att hjälpa henne med en del praktiskt, bland annat oändligt många telefonsamtal för att få rätt hjälp. Han passade på att börja sortera i Monicas förråd och garderober för att ha så mycket som möjligt gjort till flytten.
En sak som är så roligt är att Monica målar igen. En tavla som hon gjort är så fin och har sköna glada färger. Den ger mig hopp om framtiden.

Magdalena Graaf: Jag känner en enorm glädje över att leva
Ett år efter hjärnblödningen som nästan kostade henne livet har hon tagit kontroll över tillvaron – och startat en succéblogg.
– Jag känner en enorm glädje över att leva nu, säger hon.
Live your life to the point of tears” står det ingraverat i den tjocka silverringen som Magdalena Graaf bär på ringfingret. Det är hennes nya måtto. Att leva i nuet. Efter allt som hände henne förra året med skilsmässa, hjärnblödning, konvalescens och tv-programmet ”Blåsningen” som gick över styr, kan man bara ana hur tankarna farit runt i huvudet på henne.
– Jag firar inte min gamla födelsedag längre, jag har fått en ny, säger hon och ler snett.
Publicerat i Aftonbladet/Wendela 2010-03-12

Nu börjar man ana att våren kanske är på väg. Mycket försiktigt förstås och det kommer säkert flera bakslag, men ändå! Igår var det ordentligt ljust till 18-tiden! Det gör gott för själen efter en, på alla sätt, lång, kall och mörk vinter.
Monica har som sagt skrivits ut och bor hemma. Dagarna går och hon kommer mer och mer in i sin nya vardag. Det är en ny situation som hon, hennes barn och vi andra ska komma in i. Det tar tid och det måste få ta tid.
Jag kommer att skriva mindre och mindre i bloggen. Kanske bara uppdaterar den någon gång i månaden för att helt avsluta den om ett tag. Jag är mycket tacksam för allt stöd som många av er visat genom kommentarer, mail och telefonsamtal. Det har varit svårt och ogripbart, men nu har jag kommit till den punkten att jag måste blicka framåt. Det är den enda vägen att gå. Sköt om er och glöm inte att njuta av livet.

Det är insnöat värre just nu. Har förstått att det är så över hela Sverige.
För Monica har första dagarna hemma varit upp och ner. Det är helt klart en annorlunda situation att vara hemma på heltid. På avdelningen har de informerat om att övergången kan vara besvärlig och att det hela tiden dyker upp saker som inte fungerar eller är svårt. Vardagsrutiner ska komma igång och efter en sådan lång sjukhusvistelse är det som att börja ett nytt liv.
Nu längtar vi efter våren så att det ska bli lättare att vara ute.

Nu är Monica utskriven från avdelning 170! Hon har inget rum kvar där och bor alltså hemma igen. Det har gått mer än 5 månader. Det är en lång tid och det känns kluvet att hon ska klara sig själv så pass mycket själv nu. Hon måste bo in sig hemma för att se vad som funkar och vad som behöver åtgärdas.
Välkommen hem Monica och hoppas att övergången till ett liv hemma bli smidig. Kramar

Läs gärna vad afasi är för något och vad man som anhörig kan göra för att underlätta och förstå.

Bloggen låg nere några dagar pga driftsunderhåll, men nu ska den vara igång igen.
Det är mycket som har hänt sista tiden. Monica har sovit hemma varje kväll under veckan. Varit på avdelningen på dagarna och gått på olika aktiviteter och ätit där. Tanken är att hon ska slussas ut om någon vecka. Hon kommer naturligtvis fortsätta träningen för att både underhålla det som redan blivit bra, men även träna upp kroppen ännu mer och talet förstås. Det är självklart svårt att rangordna det som hänt Monica, men afasin känns mest påtaglig och frustrerande. Monica har drabbats av en kraftig afasi, vilket begränsar hennes liv till stor del. Talet är inte alls den enda kommunikationsvägen, men oerhört svårt att vara utan. Det finns stor chans att det ska bli mycket bättre. För det krävs träning, träning och åter träning. Och den största portion tålamod man kan ha.

Önskar Monica en härlig dag. Även till er som läser bloggen. Ta vara på era nära och kära.

Från tisdagen till onsdagen sov Monica hemma själv. (äldsta dottern var där också) Hon kom redan klockan 1000 på fm. och åkte hem vid 1700 tiden på onsdagen. Hon fick flera besök av hemtjänsten och på tisdagskvällen var även Janne och Sally där. Väninnan M var också förbi en stund och fikade. (jag har varit och är sjuk så jag har inte kunnat hälsa på) Det är så roligt att Monica mer och mer klarar av vardagsbestyren själv, samtidigt är det en oro för att allt ska gå bra. Jag hoppas att Monica kommer att kunna klara sig så mycket som möjligt själv för att få ett väl fungerade liv. Ha en trevlig helg och glöm inte Alla hjärtans dag på söndag!

Monica har varit hemma i sin lägenhet två gånger den här veckan. Det var under vardagen så att hon ska pröva på då också. Det går bättre och bättre och jag tror hon börjar vänja sig. En e.m. var hennes väninna M där och fikade och pratade, det tyckte Monica var mysigt.
Det är på gång att Monica ska få en ny skena till höger ben för att få mer stabilitet. Det underlättar gången och gör det mer balanserat. Hon går en hel del och kan böja sig bra.
På det hela taget går det framåt och Monica kämpar på med träningen av både tal och gång. Hon är en kämpe.