Min Syster

Mamma och pappa har varit hos Monica under dagen och en sväng på kvällen. Det är en stor omställning att komma till den här avdelningen och Monica vill ibland mer än vad kroppen klarar av i nuläget. Då blir hon ledsen och nedslagen. Det är jobbigt att se henne bli ledsen. Samtidigt är Monica riktigt envis och vill mycket själv och det kommer att ta henne vidare. Imorgon fyller Monica år, det ska vi fira tillsammans med henne.

Idag fick Monica flytta över till avdelning 170. Det är en ren rehabiliteringsavdelning. Mamma och pappa var med hela dagen och fick träffa hela personalstyrkan. Alla omställningar är mycket tröttande för Monica. Det tar på krafterna och energin. Även för oss som anhöriga är det jobbigt. Dels för att man ser på Monica att det är tungt och för det andra tar det tid att känna sig trygg med personal, omgivning o.s.v. Det är en tuff tid som ligger framför, men det är ändå på rätt väg.

Idag var jag hos Monica själv en stund. Vi hade en mysig stund. Jag hade med en bok som jag fick av henne i somras. Den heter systrar och är skriven av bl.a. Åsa Lundegård. Hon hade fått leta ganska mycket innan hon fick tag i ett ex. Sådant är kärlek tycker jag. När jag fick den var det inget speciellt tillfälle utan en helt vanlig dag. Jag läste några sidor ur boken och visade lite bilder ur den, det verkade hon tycka om. Vi spelade lite musik och efter ett tag ville hon ha fjärrkontrollen till TV:n. Hon höll på att zappa mellan kanalerna som om hon var hemma. Kontakten mellan oss är mycket hjärtlig och innerlig, mycket avskalad och enkel. Jag känner mig mycket när min syster, närmare än jag någonsin varit kanske.

Under tidig em. var mamma och Jessica hos Monica. Det hade varit en fin stund och Monica ville hela tiden ta på Jessica och grät lite när hon tittade på henne. Efter maten åkte mamma och jag till Monica. Hon verkade så pigg och glad när vi kom. Efter ett tag blev Monica så öm och klappade mig på kinden hela tiden. Det var som om något brast inom mig och jag började gråta jätte mycket. Jag var inte beredd på det och egentligen borde det väl vara jag som tröstade henne.(naturligtvis har jag gråtit massor, men inte så hon har sett det direkt) Men hon gav mig så mycket kärlek och tröst just där och då så jag blev alldeles mör efteråt. Hon har alltid betytt så mycket för mig och när vi var små var hon som en x-tra mamma för mig. Monica var alltid duktig i skolan, vilket jag inte var…Hon tog massor med tid att lära mig på ett sätt som gjorde att jag fattade. Jag kommer fortfarande ihåg hur hon gjorde den svenska grammatiken lättare att förstå. Även matten på Komvux hade hon tålamod att sitta och nöta med mig inför prov. Jag behöver Monica massor och vill verkligen att hon ska fortsätta att hjälpa mig med både grammatik, matte och annat i livet. Jag vill hjälpa henne också. Under sommaren och förhösten planerade Monica och jag att starta hennes företag. Hennes stora dröm har varit alltid varit att kunna leva på sin konst. Det påminde jag henne om ikväll och vi kom överens om att det ska bli så.

Monica har alltid varit och är mycket noggrann med hur hon ser ut, därför har jag under ett tag tänkt att jag måste fixa hennes naglar. Så idag när mamma och jag gick dit idag tog jag med en väska med nagellacksborttagning, fil, sax och nyinköpt nagellack i fin rosa ton. När jag frågade henne om hon ville att jag skulle göra i ordning hennes naglar sade hon ja och nickade. Jag skred till verket och det tog nog en halvtimma eller så. Efter det var klart så tittade Monica beundrande på sina naglar. En enkel liten gest som jag tror betydde mycket för Monica. I övrigt var hon på bra humör och intresserad. Mamma och Janne ska tillbaka dit ikväll.

Jag är fortfarande förkyld och har feber så jag måste tyvärr hålla mig ifrån Monica. Mamma kommer med tåget ikväll, så det blir väl hon som får besöka lite mer under helgen.

Jag vet att det är världsligt och egentligen en småsak i sammanhanget. Men hur tänker de som planerar sjukhuset? Det finns typ 8 parkeringsplatser utanför avd. 79 (öron-näsa-hals) och ungefär samma vid ”Monicas” ingång. Visst finns det några parkeringshus och några större parkeringar runt om, men det är också alltid fullt och fettrångt. I förmiddags skulle jag med Desiré till öronläkaren kl1015. Vi var sent ute så jag fick lämna av henne och åka leta efter en plats. Helt omöjligt överallt. Klockan 1100 fick jag en plats utanför ingången, men då hade jag stått på ett och samma ställe i ca 20 minuter… Efter vi varit där gick vi upp en sväng till Monica. Hon hade besök av två tjejer från hennes jobb. Monica var lite orolig och ville inte sitta i rullstolen. Hon ville inte heller vänta på att sköterskorna skulle komma och hjälpa henne med liften. Hon ställer sig på ett ben och hasar sig till sängen. När hon kom på plats blev hon lugnare, men trött. Jag hoppas att dagarna går fort till måndag, det blir betydligt bättre på den avdelningen.

Pappa var uppe hos Monica på förmiddagen. Han tyckte att hon verkade lite orolig idag, ville ha hjälp att komma upp ur rullstolen. Efter att hon lagt sig i sängen somnade hon på en gång. Pappa satt och tittade på henne i en timma, efter det var han tvungen att gå eftersom han skulle med bussen. Innan han åkte bjöd jag honom på lax och potatis.

Jag fick en påminnelse om att det är Nationella Anhörigdagen idag. Det är många som vårdar sina anhöriga på ett eller annat sätt. Det är viktigt att uppmärksamma.

Jag känner mig en aning förkyld och febrig idag så jag åker inte upp till Monica, vill inte smitta henne.

Anhorigveckan