Min Syster

Idag tog Monica med pappa till Gränby för första gången. Hon ville vara i affärer och titta och sedan åt de lunch. De var där i flera timmar. Efter det åkte Monica till avdelningen och sov några timmar. När pappa kom tillbaka ville Monica åka till Gränby igen. De var en stund och kikade runt. Efter det kom de hit och fikade, det var jättemysigt. I slutet satt Monica och gäspade hela tiden. Det blev en riktig heldag med massor med nya intryck. Jag är så glad att hon vill vara ute och inte dra sig undan. Jag tycker det är ett sådant härlig friskhetstecken.

I em. blev premiären då äntligen av. Det var första gången Monica var hemma på över två månader. Det var lite nervöst för jag visste inte hur Monica skulle reagera. Hon var lite låg när Janne och jag hämtade henne. Tror att hon var trött och även känslig för att återvända hem. Jessica och Christer hade varit före och fixat en del i lägenheten och köpt fika och tänt ljus. Jag tror att det var många tankar och känslor i Monica för det såg ut som hon ville skratta och gråta på samma gång. Hon ville titta i varje rum och såg när något fattades eller var flyttat. När vi satt och fikade grät hon flera gånger. Åh det gör så ont i en då, hon är så utlämnad och liten. Efter fikat kollade hon runt igen och sedan åkte vi tillbaka till avdelningen. Skönt att ha första gången avklarad.

Monica är riktigt het på gröten när det är något hon vill. Nyss ringde hon till Janne (det är han som skjutsat henne) och sa att hon vill åka hem. NU!! Inte i em. utan nu ska det ske. Det är riktigt jobbigt för henne att vänta… Hon kommer att vara ivrig som få när vi kommer, för det är inte tekniskt möjligt förrän i em… Bäst att sätta igång så att vi kan komma iväg…

Idag är det fredag och nästan på dagen för två månader sedan fick vi beskedet som förändrade Monicas liv för alltid. Och döttrarnas liv. Och mitt liv. Mamma och pappas liv. Ja, alla hennes anhöriga och vänner. Att få ett sådant besked är omstörtande och svårt att smälta. Jag har än idag svårt att ta in det och tänker ibland att det måste vara fel, det är en ond dröm som jag snart ska vakna ur. Men den hårda verkligheten väcker en varje morgon och sanningen går inte att komma ifrån. Livet kan förändras så fort, från den ena minuten till den andra. Många gånger är det grymt orättvist och känns hopplöst. Det är en sådan kamp att komma tillbaka. Ibland blir man alldeles förvånad vilka insatser det görs för varje individ. När Monica var på den första avdelningen, NIVA, var det en sådan kamp om varje människa. Alla låg med massor med apparater och slangar kopplade till sig. De flesta hade bandage runt huvudet och såg ganska lika ut. I väntrummet satt de anhöriga med sorg, skräck, och oro. Det var en outtalad förtvivlan som på något sätt band oss samman. En del ville vara för sig själv med sin sorg och en del ville dela den med andra. Vi reagerar alla så olika.Första tidens chock var bedövande. Jag kände det som att jag gick omkring som en zombie. När Monica hade opererats och läget var mer stabilt började jag se små framsteg. Första egna andetaget, ögonen som öppnades, handtryckningar och små leende. Varje dag har varit ett under sedan vi fick beskedet. Men också en svart sorg, förtvivlan och frustration.

Just nu är det en daglig kamp om vardagslivet. Få igång talet. Kunna använda höger sida och börja gå. Det går åt massor med energi för att bara orka kliva upp ur sängen. Hitta en livsmening trots allt. Jag förstår om Monica känner det tungt. Jag kan bara ana hennes känslor och hur det är för henne. Man vet ju till exempel bara vad jobbigt det är att inte vara förstådd i ett samtal eller sammanhang. Hon har det så nästan hela tiden. Enorm frustration som går över i ilska och ibland uppgivenhet.

Det är en kamp varje dag. Tänk, be och hoppas att Monica ska orka kämpa. Viljan är hennes bästa vän just nu.

Imorgon kväll (natt tycker vissa) kommer pappa upp. Det blir roligt. Monica ringer mycket till honom. Vi kommer att åka ut med Monica i bilen, hem till mig och kanske lite annat. Beroende på, vi tar dagen som den kommer. Det blir bäst så har jag förstått och (ofrivilligt) lärt mig.

Ha en bra helg.

Söndagar är en bra dag att träffa familj och vänner på. Janne hämtade Monica (som för övrigt tyckte att han var sen…= ) så att hon fick komma hem till oss. Jessica och en kompis till henne och Krister kom också. Vi fikade och pratade och efter det satt Monica med dotter och hennes kompis och pratade ”tjejsnack” i soffan. Det känns så bra att få hem henne här och slippa vårdmiljön några timmar. Inte för att den på något sätt är dålig, men nu har det gått så lång tid att det är bra med avbrott. Avbrotten kan förhoppningsvis bli längre och längre tills hon slussas ut till eget boende. När det blir är inte bestämt, personalen tar månad för månad. Det är vissa saker Monica måste klara av för att kunna gå vidare. Nästa vecka blir schemat ännu tuffare, så det är inget vilohem direkt… Hoppas att avbrottet i em gav lite ny kraft för veckans utmaningar. Kram

Vad fort veckorna går. Mörkret som lagt sig som ett tjockt täcke över Sverige är obarmhärtigt tungt. Svårt att komma upp på morgonen. Förkylningar (dock inte knorr ännu) avlöser varandra på löpande band.

Monica har kämpat på med olika träningspass den här veckan. Igår kväll var hon riktig trött och frågade till slut när jag skulle åka hem… =) Hon ringer till sina döttrar en hel del nu och frågar mycket om dom. Märker också att hon tänker mer på framtiden nu. Frågar när hon ska lämna avdelningen o.s.v.

På söndag ska Monica komma hem till mig igen. Hoppas att döttrarna kan komma en stund också. Ska försöka hinna baka något smaskigt att fika. God helg på er alla! Kram

På söndagseftermiddagen hade vi bestämt att Monica skulle komma hem till mig och fika. Janne och Krille var och hämtade henne. Det kändes nästan som att vänta på tomten, jag var alldeles pirrig. Det var första gången hon var i ett ”riktigt” hem på över sju veckor. Det märks att Monica börjar bli rastlös, hon frågar ofta hur länge hon ska vara på avdelningen. Det var ganska stimmigt hemma hos mig med mina barn, Monicas barn + en kompis, Krille, mamma, Janne, jag och Monica. I fredags sa logopeden att de som haft hjärnblödningar blir fort trötta och speciellt trött vid stim och mycket prat. Afasin gör också att hon har svart att koncentrera sig och ta till sig vad som sägs. Monica åkte tillbaka vid fyratiden och jag tror att det var en alldeles lagom stund att börja med. Det var så roligt att hon kom hem till mig, lite galapremiär sådär! Senare på kvällen hade Monica pratat med pappa i nästan en timma. Jag och Jessica ringde och sa gonatt också.

Idag på fm var mamma uppe hos Monica innan hon åkte bussen hem till sitt kära Träthult. Naturligtvis var det jobbigt att säga hej då. Slitsamt att åka eftersom det dröjer en tid innan man träffs igen. Mamma och pappa är ett stöd för både Monica och mig. Tack för att ni finns och ställer upp. Kram

Här kommer ett inlägg skrivet av mamma Kristina. Det handlar om lördagens strapatser.

Efter lunch åkte Janne och jag för ett besök till Monica, När vi kom låg hon och vilade och det märktes att hon tyckte det var långtråkigt. På helgerna är det inga aktiviteter, och en del åker hem på permission, så det blir lite tyst och tomt. Efter det att vi fikat tillsammans piggnade hon till och ville att vi skulle ta med henne ut. När vi kom till parkeringen undrade Monica vilken bil som var Jannes. Hon pekade att vi skulle öppna dörren och då ställde hon sej upp, då förstod vi att hon ville ut och åka. Hon njöt verkligen och småskrattade, nynnade med musiken från stereon. Ja det var verkligen trevligt.

På kvällen var Anette o jag hos henne. Fikade som vanligt, kaffe är verkligen något som Monica gillar. Monica blir alltid särskilt glad när Anette besöker henne, dom ”pratar” och fnittrar.

Hon undrar vad det egentligen är som har hänt henne, samtidigt tar hon med handen på sitt huvud. Frågade också om vi trodde att hon kunde bli bra, vi förklarade att med mycket träning ska det nog lyckas.

När vi skulle gå hem var hon inte ledsen, det märktes att hon var trött för då hade hon gäspat en bra stund. Hon vet ju att hon ska besöka Anette o hennes familj i morron och att hennes flickor ska vara med, det märks att hon ser fram emot det.

Mamma och jag åkte till Monica redan klockan 9:00. När vi skulle gå in på Monicas rum var det ganska mycket personal där inne. Anledningen var att hon hade ramlat och slagit sig i pannan igår. De tittade igenom hennes kropp och letade efter blåmärken eller om hon brutit något. Hon hade troligtvis haft för bråttom från sängen till rullstolen och tappat fästet. Tyvärr är det sådant som händer under resans gång.

Vi träffade logopeden  och pratade om Monicas tal. Hon gav en hel del råd och tips och frågade oss om det var saker vi undrade. Efter det var det dags för Monica att klä på sig baddräkten och ner i den 35-gradiga poolen. Monica var lite misstänksam först, men efter ett tag verkade det lossna. Vatten är ett speciellt element. Tyngdlösheten är ett tillstånd som ger nedsatta kroppsfunktioner en skjuts. Det var otroligt starkt att se Monica ta sina första stapplande steg på över sju veckor. Jag blev väldigt berörd. Jag måste ge hennes sjukgymnast en stor eloge. En kvinna med skön värme, tålamod och omsorg. Personalen är bra överhuvudtaget, lite änglavarning! =)

Efter badet var det arbetsterapeuten tur. Där får hon träna på olika rörelser och göra vardagliga moment. Häromdagen fick hon göra en livsviktig sak; brygga sitt eget kaffe. Jag skojar inte, det är en av de mest nödvändiga sakerna i livet. Monica var riktigt trött efter badet så det blev en light träning. Klockan 12.00 är det lunch så då fick Monica fylla på med energi. Mamma och jag åkte till Gränby och köpte några tröjor, tights, mysbyxor och hygienartiklar. På em hade jag tid hos frisören. När jag hade huvudet fullt av färg  ringde det. Efter som det var ett dolt nummer visste jag inte vem det var. När jag svarade sa rösten: – Tjenare! Jag kopplade inte att det var Monica först. Hon hade slagit numret själv och ville veta när jag skulle komma… Jag blev så glad att jag började gråta – igen. Min frisör är insatt med Monicas situation så hon blev också jätteglad.

Janne, mamma och jag åkte upp och var en stund nu på kvällen. Hon blev jätteglad för sakerna vi köpt. Vi fikade och myste och jag tror att Monica tyckte det var skönt när vi åkte för hon var grymt trött. Sov gott Monica, vi har haft en superdag. Puss.