Min Syster

I fredags var det på dagen tre månader sedan Monica åkte in till sjukhuset och fick diagnosen. Dagen som ändrade hennes och vårt liv för alltid. Det känns otroligt länge sedan. Jag inser att jag har börjat tänka i banor som före och efter. Trots det tragiska som hänt väljer jag att se det positiva för att orka gå vidare. För min egen skull, Monica, familjen, alla anhöriga och vänner. Den här julen känns tung eftersom allt är så annorlunda. Men ändå känner jag en tacksamhet att Monica lever, de framsteg hon gjort och gör, personalen som ger henne professionell hjälp och släkt och vänner som bryr sig om henne och oss. Hälsan är något som man tar för givet innan man själv eller någon i ens närhet råkar ut för något som förändrar ens förhållningssätt. Idag är årets sista mörka dag, från och med imorgon är dagen lite längre. Det om något är anledning att glädja sig.

I tisdags kom pappa upp för att vi skulle hinna fixa en del i Monicas lägenhet. I onsdags var det tredje anhörigmötet. Det var en genomgång av vad som hänt och vad som kommer att hända den närmaste tiden. Jag tror att mötena är mastiga och uttömmande för Monica. Situationen är ju ganska märklig med flertalet personer som uttalar sig om en utan att man själv kan uttala sig fullständigt. Monica har gjort framsteg speciellt med sjukgymnastens hjälp. Hon har gått över 70 steg och gått upp och ner i trappor (med hjälp). I det högra benet har hon återfått en del av sin förmåga. Med den högra armen och handen får hon kämpa mer. Igår var pappa och Monica på Gränby en stund för att köpa (lämpliga och funktionella)skor (hittade inga). Det blev lite andra inköp och fika istället.
Idag när pappa åkte var Monica ledsen, men mamma och pappa kommer ju upp till jul och det är mindre än en vecka kvar.

Eftersom tre av Monicas och mina barn fyller år i december firade vi dom tillsammans på söndagseftermiddagen. När Monica kom in genom dörren fick hon träffa vår hundvalp för första gången. Dom fann varandra på en gång och Sally somnade i Monicas knä. Vi satt och fikade i köket. Monica gick mellan hallen och köket flera gånger. Hon tycker själv att det går framåt och visade stolt upp hur hon kunde lyfta en mugg med höger hand. Det går åt massor med viljekraft när hon gör det, men hon klarar det! Vi hade det mysigt och Monica fick med en påse med kladdkaka i äkta sann kalasanda!

Har precis pratat med en arbetsterapeut på kommunen så att Monica får hem en höj-och sänkbar säng. Pappa kommer upp några dagar nästa vecka för att fixa en del i Monicas lägenhet. Jag trodde i min enfald att jag skulle hinna det själv, men tiden har bara rusat iväg sista tiden. Pappa och mamma är helt otroliga på att orka och hinna med. Vilken tur att Monica och jag har dom. Generösa med kärlek, tid, tjänster och pengar.

Mötte upp dam från kommunen som har hand om personliga hjälpmedel till lägenheter. Jag träffade henne även förra veckan när Monica gjorde hembesök till lägenheten. Vi pratade en del och hon berättade vad Monica kan få för olika hjälpmedel. En del av det går ganska fort att få, en del tar längre tid. Hon hade med sig en slags sittbräda till badkaret, men bestämde att en annan skulle funka bättre. Hon satte även dit armstöd vid toalettstolen. Det är en början i alla fall, så får man se vad det kan behövas mer.

Idag hämtade jag Monica och Jessica så var vi några timmar på Gränby. Monica skulle bl.a. köpa födelsedagspresent till sin dotter Pauline. Vi hittade jättefina saker som hon nog kommer att gilla. Monica köpte sig några skor också. Efter det fikade vi, goda mackor och espresso stod på menyn. Det märktes att Monica blir trött av allt vimmel och att det är rörigt. Tror att hon var ganska nöjd när vi släppte av henne på avdelningen igen.

Igår var jag med Monica i hennes lägenhet när avdelningen och kommunen var där och tittade på vad som måste göras om där för att hon ska kunna vara hemma mer och i förlängningen bo där igen. Det var bl.a. trösklar som ska ändras, sätta in stöd på toaletten och några mindre temporära saker. Jag tror att det kan fungera bra och Monica längtar efter att kunna vara mer självständig. Det är fortfarande en ovan situation att vara beroende av andra, det är svårt att acceptera.

Igår em fick jag minst sagt panik när Monica inte var på avdelningen och ingen av dom som brukar vara med henne hade sagt att dom skulle vara med henne. Avdelningen visste inte vem som tagit med henne heller, mycket konstigt  att dom inte var mer noga när hon skulle iväg. Efter några timmars jagande bland vänner och bekanta hittade jag på henne. Jag blev både arg och lättad. Förstår vad bräcklig hennes situation är. Inte för att hon inte får göra saker på egen hand, men säkerheten runt henne måste vara näst intill total. Nu har vi bestämt att ska någon hämta Monica ska dom ringa till mig, pappa eller Krister först och även uppge namn och telefonnummer till avdelningen. Så det så.

Mirakel

Klicka på länken ovan där det står Mirakel så kommer ni till en artikel som var i Aftonbladet häromdagen. Underbart med positiva nyheter som det här. Oftast är tidningarna bara fulla med massa tråkigt som man blir deppad av.

Sedan i lördags har pappa varit här. Han har i stort sett varit med Monica hela tiden sedan dess. Det blir mycket intensivt, många känslor upp och ner. Bara det att komma till ”storstan” och hitta utan att åka vilse kan vara jobbigt. Skillnad på granarna och tallarna hemma i Träthult, här är det bara massa stressade cyklister och höga hus som ser likadana ut…. Nåja, jag tycker att det går bra och att pappa har mycket tålamod och kärlek.

Idag var det dags för det andra gruppmötet. Personalen berättade om framsteg, vad som händer nu och vilka mål de har till nästa gång. Det är intressant att höra på vad ”experterna” säger och ställa frågor som man har.Efter mötet stannade pappa och jag och åt lunch med Monica. Klockan ett var det dags för keramik. Otroligt att se vad man kan skapa trots att man är begränsad med ena armen och handen. Det betyder mycket att göra något eget och ta i olika sorters material. Det är inte för inte det kallas terapi. Jag tror pappa blev lite sugen att göra något för han började kavla på en lerbit… =) Jag var tvungen att åka sedan, men pappa var kvar. Han tog med Monica på en promenad till Cafe Anna. Där fick Monica något som hon älskar- tsatsiki…