Knep & knåp
Jag var in till Monica en sväng i em. Det är så roligt att komma till henne när hon inte förväntar sig det för hon blir så glad. Hon hade precis ätit och kom med sin obligatoriska kopp kaffe… Personalen skojar med henne om att hon är beroende, en riktig kaffetant. Monica visade mig alla skrivövningar hon gjort och gör. En hel del korsord som ökar i svårighetsgrad varefter. Vi träffade på hennes terapeut som stod och skrev ut nya övningar till morgondagen. Monica ville ha dom på direkten istället så hon hade något att göra ikväll. Härlig inställning tycker jag! Monica visade andra roliga saker som de gör på terapin, hon verkar gå in för att göra bra ifrån sig. Hennes konstnärsådra får verkligen näring. 
januari 21st, 2010 at 12:26
Sitter vid mitt blåa köksbord med en kopp kaffe. Jag tänker på Stig hur han åker tll Monika,hans lilla dotter..Jag kan ana hur han upplever den här tiden i och med att jag själv har två döttrar. Tårarna kommer, men också hjärtats tysta bön…
För jag har inga bra ord just nu som passar bara en massa empatisk gråt ,och hur många varför som helst. Jag tror ändå att Gud finns där i skuggorna och vakar, själv har jag en bruten arm,vad är det??
januari 21st, 2010 at 13:03
Många av ens egna mer triviala problem blir små när man tänker på Monica eller är med henne. Ibland gör det så ont i hjärtat att man inte vet vart man ska ta vägen. Jag tror också att Gud är med Monica och ger henne kraft för varje dag.