Min Syster

På söndagseftermiddagen hade vi bestämt att Monica skulle komma hem till mig och fika. Janne och Krille var och hämtade henne. Det kändes nästan som att vänta på tomten, jag var alldeles pirrig. Det var första gången hon var i ett ”riktigt” hem på över sju veckor. Det märks att Monica börjar bli rastlös, hon frågar ofta hur länge hon ska vara på avdelningen. Det var ganska stimmigt hemma hos mig med mina barn, Monicas barn + en kompis, Krille, mamma, Janne, jag och Monica. I fredags sa logopeden att de som haft hjärnblödningar blir fort trötta och speciellt trött vid stim och mycket prat. Afasin gör också att hon har svart att koncentrera sig och ta till sig vad som sägs. Monica åkte tillbaka vid fyratiden och jag tror att det var en alldeles lagom stund att börja med. Det var så roligt att hon kom hem till mig, lite galapremiär sådär! Senare på kvällen hade Monica pratat med pappa i nästan en timma. Jag och Jessica ringde och sa gonatt också.

Idag på fm var mamma uppe hos Monica innan hon åkte bussen hem till sitt kära Träthult. Naturligtvis var det jobbigt att säga hej då. Slitsamt att åka eftersom det dröjer en tid innan man träffs igen. Mamma och pappa är ett stöd för både Monica och mig. Tack för att ni finns och ställer upp. Kram

Här kommer ett inlägg skrivet av mamma Kristina. Det handlar om lördagens strapatser.

Efter lunch åkte Janne och jag för ett besök till Monica, När vi kom låg hon och vilade och det märktes att hon tyckte det var långtråkigt. På helgerna är det inga aktiviteter, och en del åker hem på permission, så det blir lite tyst och tomt. Efter det att vi fikat tillsammans piggnade hon till och ville att vi skulle ta med henne ut. När vi kom till parkeringen undrade Monica vilken bil som var Jannes. Hon pekade att vi skulle öppna dörren och då ställde hon sej upp, då förstod vi att hon ville ut och åka. Hon njöt verkligen och småskrattade, nynnade med musiken från stereon. Ja det var verkligen trevligt.

På kvällen var Anette o jag hos henne. Fikade som vanligt, kaffe är verkligen något som Monica gillar. Monica blir alltid särskilt glad när Anette besöker henne, dom ”pratar” och fnittrar.

Hon undrar vad det egentligen är som har hänt henne, samtidigt tar hon med handen på sitt huvud. Frågade också om vi trodde att hon kunde bli bra, vi förklarade att med mycket träning ska det nog lyckas.

När vi skulle gå hem var hon inte ledsen, det märktes att hon var trött för då hade hon gäspat en bra stund. Hon vet ju att hon ska besöka Anette o hennes familj i morron och att hennes flickor ska vara med, det märks att hon ser fram emot det.

Mamma och jag åkte till Monica redan klockan 9:00. När vi skulle gå in på Monicas rum var det ganska mycket personal där inne. Anledningen var att hon hade ramlat och slagit sig i pannan igår. De tittade igenom hennes kropp och letade efter blåmärken eller om hon brutit något. Hon hade troligtvis haft för bråttom från sängen till rullstolen och tappat fästet. Tyvärr är det sådant som händer under resans gång.

Vi träffade logopeden  och pratade om Monicas tal. Hon gav en hel del råd och tips och frågade oss om det var saker vi undrade. Efter det var det dags för Monica att klä på sig baddräkten och ner i den 35-gradiga poolen. Monica var lite misstänksam först, men efter ett tag verkade det lossna. Vatten är ett speciellt element. Tyngdlösheten är ett tillstånd som ger nedsatta kroppsfunktioner en skjuts. Det var otroligt starkt att se Monica ta sina första stapplande steg på över sju veckor. Jag blev väldigt berörd. Jag måste ge hennes sjukgymnast en stor eloge. En kvinna med skön värme, tålamod och omsorg. Personalen är bra överhuvudtaget, lite änglavarning! =)

Efter badet var det arbetsterapeuten tur. Där får hon träna på olika rörelser och göra vardagliga moment. Häromdagen fick hon göra en livsviktig sak; brygga sitt eget kaffe. Jag skojar inte, det är en av de mest nödvändiga sakerna i livet. Monica var riktigt trött efter badet så det blev en light träning. Klockan 12.00 är det lunch så då fick Monica fylla på med energi. Mamma och jag åkte till Gränby och köpte några tröjor, tights, mysbyxor och hygienartiklar. På em hade jag tid hos frisören. När jag hade huvudet fullt av färg  ringde det. Efter som det var ett dolt nummer visste jag inte vem det var. När jag svarade sa rösten: – Tjenare! Jag kopplade inte att det var Monica först. Hon hade slagit numret själv och ville veta när jag skulle komma… Jag blev så glad att jag började gråta – igen. Min frisör är insatt med Monicas situation så hon blev också jätteglad.

Janne, mamma och jag åkte upp och var en stund nu på kvällen. Hon blev jätteglad för sakerna vi köpt. Vi fikade och myste och jag tror att Monica tyckte det var skönt när vi åkte för hon var grymt trött. Sov gott Monica, vi har haft en superdag. Puss.

Idag ringlade det ner några snöflingor från himlen. Det är något speciellt med den första snön, trots att jag inte är något större fan av den här delen av året. Jag åkte till Monica ganska tidigt på em. Roligt att variera tiden så att man får se vad hon sysslar med. Hennes dagar är fulltecknade med träning. Jag fick en genomgång av rutiner vid bildfärder inför söndagen. Sjukgymnasten är en trevlig och varm kvinna i 50-årsåldern. Hon bad Monica visa en del övningar dom gör också. Hon kan sträcka på fingrarna och knyta ihop dom på befallning. Inte varje gång, men flera gånger. Det går åt massor av kraft för att göra det och Monica blir trött efteråt. Jag var med när hon käkade, efter det drack vi kaffe på hennes rum. Hon ville att jag skulle berätta något och jag fick anstränga mig för att komma på något som inte var, jobb, barn, vardagsbekymmer och annat. Måste fylla mitt liv med annat än stress, så att man ge ut goda saker…Monica ville att jag skulle skriva i hennes telefonnummer i anhörigpärmen. Först skrev jag fel nummer och då visade hon att det var fel. När jag skrev rätt nickade hon godkänt. Det är jobbigt att åka därifrån nu för hon följer med till dörren och sitter och tittar när man åker. Hon ser liten och ensam ut och vinkar hej då. Det smärtar i hjärtat och visst far tankar förbi att jag ska rymma med henne… Men jag vet ju att hon måste igenom det här för att kunna möta sitt nya liv.

Jag har varit en aning förkyld sista dagarna. Feber och ont i halsen. Tror inte att det är knorr i alla fall. Vet inte hur jag ska göra med den stundade vaccineringen. Känner mig grymt (!) kluven till det. Monica får eller har fått sprutan eftersom hon är där hon är. Jag ville inte åka upp till henne eftersom jag kände mig sjuk. Janne åkte en stund igår kväll. Hade med en del nytvättade kläder och en baddräkt jag aldrig använt från Yasuragi på Hasseludden. Det finns en bassäng på avdelningen som Monica ska börja vara i. Det är nog skön avlastning för kroppen. I veckan ska vi få instruktioner hur vi bäst tar med Monica i bilen. Hoppas att jungfrufärden kan bli den här veckan. Funderar på att kanske ta med henne hem hit på mat eller fika till helgen. Ska fråga henne om hon vill det. Ha en bra vecka i höstmörkret.