Min Syster

På söndagseftermiddagen hade vi bestämt att Monica skulle komma hem till mig och fika. Janne och Krille var och hämtade henne. Det kändes nästan som att vänta på tomten, jag var alldeles pirrig. Det var första gången hon var i ett ”riktigt” hem på över sju veckor. Det märks att Monica börjar bli rastlös, hon frågar ofta hur länge hon ska vara på avdelningen. Det var ganska stimmigt hemma hos mig med mina barn, Monicas barn + en kompis, Krille, mamma, Janne, jag och Monica. I fredags sa logopeden att de som haft hjärnblödningar blir fort trötta och speciellt trött vid stim och mycket prat. Afasin gör också att hon har svart att koncentrera sig och ta till sig vad som sägs. Monica åkte tillbaka vid fyratiden och jag tror att det var en alldeles lagom stund att börja med. Det var så roligt att hon kom hem till mig, lite galapremiär sådär! Senare på kvällen hade Monica pratat med pappa i nästan en timma. Jag och Jessica ringde och sa gonatt också.

Idag på fm var mamma uppe hos Monica innan hon åkte bussen hem till sitt kära Träthult. Naturligtvis var det jobbigt att säga hej då. Slitsamt att åka eftersom det dröjer en tid innan man träffs igen. Mamma och pappa är ett stöd för både Monica och mig. Tack för att ni finns och ställer upp. Kram

Detta inlägg postades måndag, november 9th, 2009 kl. 21:34 och är arkiverad under Okategoriserat. Du kan följa kommentarerna i detta inlägg via RSS 2.0 feed. Du kan lämna en kommentar, or trackback från din egen sida.