Min Syster

Igår em fick jag minst sagt panik när Monica inte var på avdelningen och ingen av dom som brukar vara med henne hade sagt att dom skulle vara med henne. Avdelningen visste inte vem som tagit med henne heller, mycket konstigt  att dom inte var mer noga när hon skulle iväg. Efter några timmars jagande bland vänner och bekanta hittade jag på henne. Jag blev både arg och lättad. Förstår vad bräcklig hennes situation är. Inte för att hon inte får göra saker på egen hand, men säkerheten runt henne måste vara näst intill total. Nu har vi bestämt att ska någon hämta Monica ska dom ringa till mig, pappa eller Krister först och även uppge namn och telefonnummer till avdelningen. Så det så.

Mirakel

Klicka på länken ovan där det står Mirakel så kommer ni till en artikel som var i Aftonbladet häromdagen. Underbart med positiva nyheter som det här. Oftast är tidningarna bara fulla med massa tråkigt som man blir deppad av.

Sedan i lördags har pappa varit här. Han har i stort sett varit med Monica hela tiden sedan dess. Det blir mycket intensivt, många känslor upp och ner. Bara det att komma till ”storstan” och hitta utan att åka vilse kan vara jobbigt. Skillnad på granarna och tallarna hemma i Träthult, här är det bara massa stressade cyklister och höga hus som ser likadana ut…. Nåja, jag tycker att det går bra och att pappa har mycket tålamod och kärlek.

Idag var det dags för det andra gruppmötet. Personalen berättade om framsteg, vad som händer nu och vilka mål de har till nästa gång. Det är intressant att höra på vad ”experterna” säger och ställa frågor som man har.Efter mötet stannade pappa och jag och åt lunch med Monica. Klockan ett var det dags för keramik. Otroligt att se vad man kan skapa trots att man är begränsad med ena armen och handen. Det betyder mycket att göra något eget och ta i olika sorters material. Det är inte för inte det kallas terapi. Jag tror pappa blev lite sugen att göra något för han började kavla på en lerbit… =) Jag var tvungen att åka sedan, men pappa var kvar. Han tog med Monica på en promenad till Cafe Anna. Där fick Monica något som hon älskar- tsatsiki…

Idag tog Monica med pappa till Gränby för första gången. Hon ville vara i affärer och titta och sedan åt de lunch. De var där i flera timmar. Efter det åkte Monica till avdelningen och sov några timmar. När pappa kom tillbaka ville Monica åka till Gränby igen. De var en stund och kikade runt. Efter det kom de hit och fikade, det var jättemysigt. I slutet satt Monica och gäspade hela tiden. Det blev en riktig heldag med massor med nya intryck. Jag är så glad att hon vill vara ute och inte dra sig undan. Jag tycker det är ett sådant härlig friskhetstecken.

I em. blev premiären då äntligen av. Det var första gången Monica var hemma på över två månader. Det var lite nervöst för jag visste inte hur Monica skulle reagera. Hon var lite låg när Janne och jag hämtade henne. Tror att hon var trött och även känslig för att återvända hem. Jessica och Christer hade varit före och fixat en del i lägenheten och köpt fika och tänt ljus. Jag tror att det var många tankar och känslor i Monica för det såg ut som hon ville skratta och gråta på samma gång. Hon ville titta i varje rum och såg när något fattades eller var flyttat. När vi satt och fikade grät hon flera gånger. Åh det gör så ont i en då, hon är så utlämnad och liten. Efter fikat kollade hon runt igen och sedan åkte vi tillbaka till avdelningen. Skönt att ha första gången avklarad.

Monica är riktigt het på gröten när det är något hon vill. Nyss ringde hon till Janne (det är han som skjutsat henne) och sa att hon vill åka hem. NU!! Inte i em. utan nu ska det ske. Det är riktigt jobbigt för henne att vänta… Hon kommer att vara ivrig som få när vi kommer, för det är inte tekniskt möjligt förrän i em… Bäst att sätta igång så att vi kan komma iväg…

Idag är det fredag och nästan på dagen för två månader sedan fick vi beskedet som förändrade Monicas liv för alltid. Och döttrarnas liv. Och mitt liv. Mamma och pappas liv. Ja, alla hennes anhöriga och vänner. Att få ett sådant besked är omstörtande och svårt att smälta. Jag har än idag svårt att ta in det och tänker ibland att det måste vara fel, det är en ond dröm som jag snart ska vakna ur. Men den hårda verkligheten väcker en varje morgon och sanningen går inte att komma ifrån. Livet kan förändras så fort, från den ena minuten till den andra. Många gånger är det grymt orättvist och känns hopplöst. Det är en sådan kamp att komma tillbaka. Ibland blir man alldeles förvånad vilka insatser det görs för varje individ. När Monica var på den första avdelningen, NIVA, var det en sådan kamp om varje människa. Alla låg med massor med apparater och slangar kopplade till sig. De flesta hade bandage runt huvudet och såg ganska lika ut. I väntrummet satt de anhöriga med sorg, skräck, och oro. Det var en outtalad förtvivlan som på något sätt band oss samman. En del ville vara för sig själv med sin sorg och en del ville dela den med andra. Vi reagerar alla så olika.Första tidens chock var bedövande. Jag kände det som att jag gick omkring som en zombie. När Monica hade opererats och läget var mer stabilt började jag se små framsteg. Första egna andetaget, ögonen som öppnades, handtryckningar och små leende. Varje dag har varit ett under sedan vi fick beskedet. Men också en svart sorg, förtvivlan och frustration.

Just nu är det en daglig kamp om vardagslivet. Få igång talet. Kunna använda höger sida och börja gå. Det går åt massor med energi för att bara orka kliva upp ur sängen. Hitta en livsmening trots allt. Jag förstår om Monica känner det tungt. Jag kan bara ana hennes känslor och hur det är för henne. Man vet ju till exempel bara vad jobbigt det är att inte vara förstådd i ett samtal eller sammanhang. Hon har det så nästan hela tiden. Enorm frustration som går över i ilska och ibland uppgivenhet.

Det är en kamp varje dag. Tänk, be och hoppas att Monica ska orka kämpa. Viljan är hennes bästa vän just nu.

Imorgon kväll (natt tycker vissa) kommer pappa upp. Det blir roligt. Monica ringer mycket till honom. Vi kommer att åka ut med Monica i bilen, hem till mig och kanske lite annat. Beroende på, vi tar dagen som den kommer. Det blir bäst så har jag förstått och (ofrivilligt) lärt mig.

Ha en bra helg.

Söndagar är en bra dag att träffa familj och vänner på. Janne hämtade Monica (som för övrigt tyckte att han var sen…= ) så att hon fick komma hem till oss. Jessica och en kompis till henne och Krister kom också. Vi fikade och pratade och efter det satt Monica med dotter och hennes kompis och pratade ”tjejsnack” i soffan. Det känns så bra att få hem henne här och slippa vårdmiljön några timmar. Inte för att den på något sätt är dålig, men nu har det gått så lång tid att det är bra med avbrott. Avbrotten kan förhoppningsvis bli längre och längre tills hon slussas ut till eget boende. När det blir är inte bestämt, personalen tar månad för månad. Det är vissa saker Monica måste klara av för att kunna gå vidare. Nästa vecka blir schemat ännu tuffare, så det är inget vilohem direkt… Hoppas att avbrottet i em gav lite ny kraft för veckans utmaningar. Kram

Vad fort veckorna går. Mörkret som lagt sig som ett tjockt täcke över Sverige är obarmhärtigt tungt. Svårt att komma upp på morgonen. Förkylningar (dock inte knorr ännu) avlöser varandra på löpande band.

Monica har kämpat på med olika träningspass den här veckan. Igår kväll var hon riktig trött och frågade till slut när jag skulle åka hem… =) Hon ringer till sina döttrar en hel del nu och frågar mycket om dom. Märker också att hon tänker mer på framtiden nu. Frågar när hon ska lämna avdelningen o.s.v.

På söndag ska Monica komma hem till mig igen. Hoppas att döttrarna kan komma en stund också. Ska försöka hinna baka något smaskigt att fika. God helg på er alla! Kram