Min Syster

Måste bara få lyfta upp våra föräldrar. Det gör mig ont å deras vägnar. Måste vara så grymt svårt att se sitt barn (för det har jag förstått att man fortsätter vara trots att man är vuxen och har egna barn) i en sådan situation som Monica. Jag vet bara när mina barn har varit sjuka eller mår dåligt av något. Hjärtat värker och man önskar att man kunde ta det onda ifrån dem. Det gör ont som syster också, men ens barn är något som för alltid bär nära i alla livets skeden. Hoppas att mamma och pappa orkar. Fast vad har man för val?

I em. var pappa, Jessica, Gabriel och jag hos Monica. Hon skulle precis äta när vi kom. Gabriel var så gullig mot henne och hjälpte henne med saftglaset. Han visade henne sin spelkonsul och hon verkade intresserad. Jessica köpte en chokladboll, den var uppskattad. Pappa ringde upp mamma och lät Monica lyssna och prata. Hon sade många ord som gick att förstå och verkade bli rörd av samtalet. Vi stannade ungefär två timmar. Det har blivit svårare och svårare att gå ifrån henne för hon verkar bli ledsen och ser så ensam ut.

Avdelningen som Monica ligger på är en blandad avdelning. När jag stod i korridorren kom en äldre dam och sade till mig:

- Det ser ut som du står och planerar ett sabotage.

- Jaha, svarade jag. Men det gör jag inte alls. Jag är bara och hälsar på min syster.

Hon verkade inte tro på mig för hon satte sig så hon såg mig och blängde hela tiden på mig. Tja, jag kanske ser ut som en sabotör?

I vilket fall som helst känns det skönt att se att Monica är så pigg.

En natt hade en man en dröm.
Han drömde att han gick längst en strand med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: Det ena var hans, det andra Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnads vandring fann han bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta.
”Herre, Du sa att du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det bara funnits ett par fotspår. Jag kan inte förstå att du lämna mig när jag behövde dig som mest.”
Herren svarade: ”Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tiden av prövningar och lidande. När du bara såg ett par fotspår – Då bar jag dig.”

Under lördagen var pappa, Krister, M och I och Jessica hos Monica. Hon var ganska trött. Läkarna har sagt att det är en enorm trötthet efter en så stor hjärnblödning +  att det inte är en riktigt sömn när man är nersövd. Jag undrar vad Monica tänker och känner. Hon visar mycket känslor, men hur mycket förstår hon av det som hänt? Kommer hon ihåg när det hände? Kanske jag aldrig får svar på det. Det viktiga är att hon får den ro hon behöver för att hämta kraft inför rehabilitering. Vi ska snart äta lite sen lunch, efter det ska pappa, Gabriel och jag åka till min käraste syster.

Idag tog jag sovmorgon. Jag har varit såt trött och tung i kroppen i flera dagar. Tror att chocken och all oro tar ut sin rätt efteråt. Pappa har gått upp till Monica ensam. Han går nog flera omgångar under dagen och kvällen.

Idag har Monica haft många besök. M och I (Monicas nära väninnor) var hos Monica under flera timmar. Monica blev mycket rörd av att se M som av olika anledningar inte kunnat hälsa på. Det var ett gripande ögonblick naturligtvis. Vår moster och kusin från Oskarshamn var hos sitt barn/barnbarn och ville komma och träffa Monica. Det var också känsloladdat. Krister och en vän till honom och Monica kom upp en stund. På kvällen var jag, Janne och pappa hos Monica. Hon var trött, men hon ansträngde sig för att vara vaken. Hon verkade glad att se pappa igen. Vi stannade inte så länge eftersom klockan var ganska mycket. Får gå en längre stund imorgon.

Idag är det två veckor sedan Monica kom till sjukhuset. Det är fortfarande overkligt. Livet kan verkligen förändras så snabbt. Jag tror att de flesta av oss tar mycket för givet, tills det händer något som kastar omkull vardagen. När jag fick beskedet om Monica av läkaren kunde jag inte ta in det. Trodde att de kanske tagit fel på patient. När hans ord började sjunka in kändes det som jag hamnade i ett vakuum. Fokuset var på att Monica skulle få opereras. Efter det började känslorna komma ifatt. Hennes läge var stabilt och och hon gjorde små framsteg varje dag. Det har gått otroligt bra med tanke på hennes omständigheter. Att hon idag kan sitta upp i en rullstol, le när man kommer in i rummet, ger respons på frågor och mycket mer är stort. Jag tror och ber att hon ska få kraft inför varje ny utmaning.

Nu på förmiddagen är två av hennes bästa väninnor hos henne. Ikväll kommer pappa med bussen från Småland. då åker vi upp till henne. Besöken hos Monica har överlägset blivit dagens höjdpunkt.

Ikväll när vi kom upp satt Monica i en rullstol. Hon blev väldigt glad för nallen Rafael. Hon tittade och kände på den och ville ha den hos sig. Imorgon ska jag åka och hämta lite mer personliga saker till henne. Ska även ta med foton på hennes döttrar och ställa vid nattduksbordet. Krister hade tagit med cd-spelare och spelade några låtar som Monica tycker om. Hon nickade gillande och vickade i takt med foten.Eftersom hon satt i rullstol gick vi en rundtur i korridoren och sedan satte vi oss och pratade en stund. Hon var ganska så trött när vi gick, men det kändes bra och hoppfullt. Sov gott Monica, så ses vi imorgon.

Nu när Monica är mer vaken kan nog saker, bilder, musik och annat betyda mer. På vägen hem från skolan idag sprang jag förbi en butik med nallar i Gamla Stan. Där hittade jag en goding med vingar. Han heter Rafael och kommer från en kollektion från Bukowski. Med risk att köpa en hel familj bestämde jag mig snabbt för att Rafael passade Monica. På etiketten står det att han kan skänka tröst i livets svåra stunder. Hoppas att han kan torka Monicas tårar när jag inte är där och även dela hennes skratt och leende. Ska bara få mig något att äta innan jag åker upp till avd. 85.