Idag har jag haft en tung dag. Så fort jag har tänkt på Monica har det gjort ont, riktigt ont. Känns så otroligt orättvist och förnedrande att just hon skulle drabbas. Jag vet att hon gör framsteg och tycker att det hänt något varje gång jag kommer dit. Ikväll var hon trött för hon hade haft fyra olika pass, en riktig arbetsdag helt enkelt. Vi skojade, gosade och bröt lite arm. Efter det ville hon sova, vilket är bra så att hon får ny kraft.
Jag var in till Monica en liten stund efter ett jobb jag gjorde i närheten. Hon satt och åt middag när jag kom, vi gick till hennes rum nästan på en gång. Hon hade haft fullt upp hela dagen och tyckte att det var skönt att lägga sig. Hon tog några geléhallon till efterrätt, en av hennes favoriter. Hon hade på sig mysdressen hon fick av mamma och pappa, den passade bra. Hon visade mig sina naglar och sa att hon ville ha nytt lack, får fixa det i veckan. Vi småpratade lite och hon frågade en del om vad som hänt henne och hur länge hon ska vara där. Tunga frågor, men hon verkade nöjd med mina svar. Hennes vän B skulle stanna till kvällen och Janne har åkt upp en sväng nu. Jag har köpt en pärm där jag ska sätta in foton på Monicas anhöriga, vänner och även telefonnummer. Personalen tyckte det var en bra idé. Lite pyssel till mig ikväll alltså.
Det är många som undrar och bryr sig om Monica. Det betyder jättemycket. Idag har hennes två väninnor varit där och efter det kom ett par från Kristdala. Krister åkte upp en sväng framåt kvällen. Nu till veckan börjar hårdträningen och det tar tydligen mycket på krafterna, enligt andra patienter. Enligt olika broschyrer är det bra om träningen kommer igång i ett så tidigt skede som möjligt. Det ger bäst resultat eftersom hjärnan ska återuppbyggas i mycket. Fortsätt tänka och be för Monica. Kram
Under lördagen var Jessica nästan hela dagen hos Monica. Under kvällen var Janne och en vän till Monica där. Jag ringde till henne och vi pratade en stund. Nu överlämnar jag ordet till Janne som bloggens första gästskrivare.
Igår lördag var jag uppe till Monica,. Tycker det är en av dagens höjdpunkter att träffa henne,eftersom hon gör så stora framsteg hela tiden. Självklart är det också för att jag tycker om Monica så mycket och för att vi har känt varandra i halva våra liv. Hon är en stor del av mitt liv, vi är nästan som syskon. Det första hon fråga igår var vad jag hade gjort under dagen och jag berätta den ena och det andra. När det kom till maten och jag sa att vi varit ganska lata med matlagningen och vi hade beställt pizza då sucka hon och tyckte det lät väldigt gott. Hennes vän lovade henne att i dag söndag så blir det pizza till lunch eller middag och ingen sjukhusmat. Med bästa hälsningar Janne
Regn och rusk ute denna oktoberdag. Idag är det fyra veckor sedan Monica kom till sjukhuset. Det har hänt mycket sedan dess. Varje gång man kommer har hon gjort något framsteg. En av sjuksystrarna jag pratade med ikväll tyckte att Monica alltid var vid gott mod. Ikväll körde hon med mig och lät mig springa efter kaffe, ta ut muggar och fixa med olika saker. Jag skojade med henne och sa: – Tror du att jag är din slav eller? Då skrattade hon och nickade. Hon har, trots sin situation, humor och det är mycket bra. På den här avdelningen har man sina egna kläder, bara det gör att det känns mer personligt. Vissa gånger känns lättare när man går därifrån, ikväll var en sådan kväll.
Vinkade av mamma och pappa i morse. Det blir så tomt utan dem. Det är naturligtvis omöjligt för dem att vara här hela tiden. De har jobb, hus, hundar, skog och massa annat att ta hand om. Krille Sjöberg, min kusin,och hans fru Katty har tagit hand om Tanja och King. Mycket snällt tycker jag. De har även eldat så att inte huset ska bli för kallt. Tack att ni ställt upp så att mamma och pappa kunnat vara här! Hoppas att resan hem till Träthult går bra och hoppas att vi ses snart igen. Kramar i massor.
Vilken härlig em. och kväll det blev. Monica blev så glad när hon fick se oss. Vi gav henne paket som hon var snabb att öppna. Hon fick bl.a en mysig svart mysdress av mamma och pappa, en fin rosa mössa, olika krämer till kroppen och ansiktet och berlocker till sitt Thomas Sabo armband. När hon fick på sig det sade hon högt och tydligt: – Va häftigt! Det var så spontant och så mycket Monica att vi bara skrattade. Efter det drack vi kaffe och åt prinsesstårta. Monicas väninnor kom också och gratulerade. Pappa och Jessica hade plockat ihop tavlor, böcker och tidningar, cd-skivor och lite annat smått och gott hemifrån. Vissa tavlor ville hon inte ha, så dom fick vi ta med hem igen. Trots allt så kändes det mycket hoppfullt ikväll. Vi lämnade en mycket nöjd, men trött Monica. Grattis igen, käraste syster.
För 44 år sedan föddes Monica på Oskarshamn BB. Det är många dagar som passerat sedan dess. Både glada och sorgliga sådana, precis som livet är. Vi ska åka till Monica i em. med tårta, presenter och sång. Grattis Monica, allra bästa syster.
Mamma och pappa har varit hos Monica under dagen och en sväng på kvällen. Det är en stor omställning att komma till den här avdelningen och Monica vill ibland mer än vad kroppen klarar av i nuläget. Då blir hon ledsen och nedslagen. Det är jobbigt att se henne bli ledsen. Samtidigt är Monica riktigt envis och vill mycket själv och det kommer att ta henne vidare. Imorgon fyller Monica år, det ska vi fira tillsammans med henne.
