Söndag
Det är många som undrar och bryr sig om Monica. Det betyder jättemycket. Idag har hennes två väninnor varit där och efter det kom ett par från Kristdala. Krister åkte upp en sväng framåt kvällen. Nu till veckan börjar hårdträningen och det tar tydligen mycket på krafterna, enligt andra patienter. Enligt olika broschyrer är det bra om träningen kommer igång i ett så tidigt skede som möjligt. Det ger bäst resultat eftersom hjärnan ska återuppbyggas i mycket. Fortsätt tänka och be för Monica. Kram
oktober 19th, 2009 at 8:35
Vilka framsteg… Jag kan knapp tro mina ögon.
Jag blir så jätteglad för Monicas skull. Bra jobbat Monica.
Kramar till dej.
oktober 19th, 2009 at 13:12
Jag har inte skrivit något på bloggen tidigare av olika anledningar, dels så är det svårt att skriva om något som berör en så starkt.
Igår var jag och M upp till Monica. Det är svårt att besöka Monica och samtidigt det bästa dagen kan ge…
Svårt för att jag blir så tagen och berörd av Monicas kamp tillbaka. Hon vill prata så mycket, och det blir bättre och bättre för var dag, det ser jag…
Men igår var Monica mycket ledsen, förtvivlad och frustrerad över sin kropp och sitt tal som inte följer som hon vill.
Svårt att inte kunna hjälpa henne, jag skulle ta ner månen om jag kunde….
För drygt en vecka sedan så ”slutade min oro” för Monica, jag upplevde en stark förvissning om att det kommer att gå bra för henne. Jag ”vet” att hon kommer att få sina förmågor tillbaka igen, men att vägen dit såklart inte kommer att vara lätt.
Vi som finns runt omkring Monica får hjälpas åt att ingjuta hopp, vilja och kämpaglöd i henne de dagar då det är extra svårt.
Hoppas att min övertygelse och min tro förmedlas över till Monica, att den ”smittar”.
//Inger
oktober 19th, 2009 at 13:40
Vissa dagar är det riktigt tungt att se Monicas kamp. Man önskar att man kunde ta en del av hennes smärta, sorg och frustration. Jag försöker att tänka mig in i hennes sits ibland och känner av bara det en sådan oerhörd ångest. Går nog aldrig riktigt att förstå fullt ut. Vi som står vid hennes sida får tro åt henne de dagar hon tvivlar. Jag vet att det absolut finns en väg till ett fungerande liv. Kram
oktober 19th, 2009 at 13:41
Hon är en riktig kämpe. Envis som få!