Min Syster

Måste bara få lyfta upp våra föräldrar. Det gör mig ont å deras vägnar. Måste vara så grymt svårt att se sitt barn (för det har jag förstått att man fortsätter vara trots att man är vuxen och har egna barn) i en sådan situation som Monica. Jag vet bara när mina barn har varit sjuka eller mår dåligt av något. Hjärtat värker och man önskar att man kunde ta det onda ifrån dem. Det gör ont som syster också, men ens barn är något som för alltid bär nära i alla livets skeden. Hoppas att mamma och pappa orkar. Fast vad har man för val?

I em. var pappa, Jessica, Gabriel och jag hos Monica. Hon skulle precis äta när vi kom. Gabriel var så gullig mot henne och hjälpte henne med saftglaset. Han visade henne sin spelkonsul och hon verkade intresserad. Jessica köpte en chokladboll, den var uppskattad. Pappa ringde upp mamma och lät Monica lyssna och prata. Hon sade många ord som gick att förstå och verkade bli rörd av samtalet. Vi stannade ungefär två timmar. Det har blivit svårare och svårare att gå ifrån henne för hon verkar bli ledsen och ser så ensam ut.

Avdelningen som Monica ligger på är en blandad avdelning. När jag stod i korridorren kom en äldre dam och sade till mig:

- Det ser ut som du står och planerar ett sabotage.

- Jaha, svarade jag. Men det gör jag inte alls. Jag är bara och hälsar på min syster.

Hon verkade inte tro på mig för hon satte sig så hon såg mig och blängde hela tiden på mig. Tja, jag kanske ser ut som en sabotör?

I vilket fall som helst känns det skönt att se att Monica är så pigg.

En natt hade en man en dröm.
Han drömde att han gick längst en strand med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: Det ena var hans, det andra Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnads vandring fann han bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta.
”Herre, Du sa att du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det bara funnits ett par fotspår. Jag kan inte förstå att du lämna mig när jag behövde dig som mest.”
Herren svarade: ”Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tiden av prövningar och lidande. När du bara såg ett par fotspår – Då bar jag dig.”

Under lördagen var pappa, Krister, M och I och Jessica hos Monica. Hon var ganska trött. Läkarna har sagt att det är en enorm trötthet efter en så stor hjärnblödning +  att det inte är en riktigt sömn när man är nersövd. Jag undrar vad Monica tänker och känner. Hon visar mycket känslor, men hur mycket förstår hon av det som hänt? Kommer hon ihåg när det hände? Kanske jag aldrig får svar på det. Det viktiga är att hon får den ro hon behöver för att hämta kraft inför rehabilitering. Vi ska snart äta lite sen lunch, efter det ska pappa, Gabriel och jag åka till min käraste syster.