Min Syster

Idag har Monica haft många besök. M och I (Monicas nära väninnor) var hos Monica under flera timmar. Monica blev mycket rörd av att se M som av olika anledningar inte kunnat hälsa på. Det var ett gripande ögonblick naturligtvis. Vår moster och kusin från Oskarshamn var hos sitt barn/barnbarn och ville komma och träffa Monica. Det var också känsloladdat. Krister och en vän till honom och Monica kom upp en stund. På kvällen var jag, Janne och pappa hos Monica. Hon var trött, men hon ansträngde sig för att vara vaken. Hon verkade glad att se pappa igen. Vi stannade inte så länge eftersom klockan var ganska mycket. Får gå en längre stund imorgon.

Idag är det två veckor sedan Monica kom till sjukhuset. Det är fortfarande overkligt. Livet kan verkligen förändras så snabbt. Jag tror att de flesta av oss tar mycket för givet, tills det händer något som kastar omkull vardagen. När jag fick beskedet om Monica av läkaren kunde jag inte ta in det. Trodde att de kanske tagit fel på patient. När hans ord började sjunka in kändes det som jag hamnade i ett vakuum. Fokuset var på att Monica skulle få opereras. Efter det började känslorna komma ifatt. Hennes läge var stabilt och och hon gjorde små framsteg varje dag. Det har gått otroligt bra med tanke på hennes omständigheter. Att hon idag kan sitta upp i en rullstol, le när man kommer in i rummet, ger respons på frågor och mycket mer är stort. Jag tror och ber att hon ska få kraft inför varje ny utmaning.

Nu på förmiddagen är två av hennes bästa väninnor hos henne. Ikväll kommer pappa med bussen från Småland. då åker vi upp till henne. Besöken hos Monica har överlägset blivit dagens höjdpunkt.